Skogen omkring honom kändes gammal, så gammal att den tycktes ha ett medvetande från tider innan människorna i dessa länder lärde sig sätta namn på saker. Stammarna stod som grå pelare, knotiga och tysta, och i barkens fåror fanns långa år som ingen räknat. Grenarna böjde sig högt däruppe och mellan dem gled skymningsljuset fram blekt och försy…[Read more]

Runt omkring dem stod krigare tätt, andedräkter som grå rök mellan hjälmkanter och bara kinder. Någon svor lågt, en annan drog in luft med ett litet, strypt ljud, och längst bort hördes ännu striden i staden som ett avlägset oväder, men här hade allt krympt till två människor och deras vapen. Arand kände hur brygden i magen vände sig, hur hjärtat…[Read more]

Faegrim lät Tussies ord sjunka in och satt en stund tyst, och snurrade långsamt glaset mellan fingrarna och såg elden spegla sig i vinets färg innan han höjde blicken igen, mildare nu. Han nickade mot Finn, vänligt men allvarligt.
“Ni har haft ett syfte, ja. Att överleva. Att hjälpa varandra. Att inte lämna någon efter sig när vägen blivit för mö…[Read more]

Aenya fick ett förvånansvärt milt leende på läpparna över sättet hon och han gick, över sättet Bains fingrar nuddade över hennes hand. Hennes instinkt var att rygga undan, men den var inte lika svår att avvärja som den varit några månader sedan. Kansk för att det var just Bain och ingen annan. En stund fanns det något där i hennes ansikte som påmi…[Read more]

Hillevi anlände till samlingen och när hon tryckte sig in i cirkeln som hade formats var det som om hon lämnade slagfältet. Världen omkring dem tystnade och endast en sammandrabbning kunde höras, åtminstone för Hillevi. Framför henne möttes Turin och Maeve och hon var tvungen att hejda sig själv från att lägga sig i, en kraftansträn…[Read more]

Anarindi, eller ökenalverna som de kallades, höll sig som alltid i utkanten och något separat från de övriga rebellerna, strax utanför människornas sorl och ljus, som en skugga som valt att inte riktigt träda fram. Deras ledare, Meren, hade sagt åt sina befäl att vila, men hon hade inte tagit samma råd själv. Natten före allt skulle braka loss s…[Read more]

Med andan i halsen av ansträngning kom Arand vacklande in till platsen som plötsligt blivit dödligt tyst – förutom dödskampen mellan Turin och Maeve. Han pressade sig förbi några krigare, obrydd om de var på hans sida eller på fiendens sida, för att komma längst fram och bevittna kampen. Han spände sig då han såg det, kunde inte låtas bli att…[Read more]

Efter att Maeve hade lossat hennes arm hade resten av angriparna blivit hastigt men blodigt hanterade och hon följde Maeve strax bakom och anlände till synen av Maeve och Turin öga mot öga. Distraherad, kanske för första gången, fördes en kniv in i skuldran hennes med en man hängande på den, förande den inåt i kroppen med all sin vikt. Aslög dock…[Read more]

Dastan reagerade omedelbart på ljudet. Ett snabbt skrap mot sten, följt av ett dämpat klirr. Hans kropp spände sig instinktivt — handen gled mot kniven som satt tätt fäst mot hans höft, och blicken svepte över mörkret nedanför kullen. Sanden, elden långt borta i lägret, skuggorna. Allt stilla. Förutom det där lilla… andetaget. Han satt kvar på…[Read more]

Jezeral lät tystnaden växa mellan dem ett ögonblick, som om varje sekund vägde något mer nu än tidigare. Hans blick låg kvar på Joij, granskande och analytisk.

“Så. En människa. Inte magisk nog att få ditt blod att varna dig, men ändå värdefull nog att få en drakes vrede.” Han sneglade mot skyn, där dimslöjorna fortfarande dröjde som en efters…[Read more]

Faegrim såg från den ena till den andra, den blyge Finn som såg ut att vilja sjunka genom golvbrädorna, Kathryn som nästan sprudlade av nervös energi, och Tussie som betraktade dem med sitt roade trollska lugn. Han höjde sitt glas, log snett och försökte dämpa det tryckta ögonblicket med en gnutta munterhet.

“Se där! Nu har vi hela sällskapet sa…[Read more]

Det var kanske något roande med de två ledande alvkvinnorna med sina röda hår, som kom överens om nästa steg i vad det nu än var som var på gång. Aenyas gröna ögon såg på Sercenasse som stolt rörde sig iväg för att förbereda för det som skulle kunna bli en ödesdiger träff senare.

“Camthalion… Bror…” sa hon och drog lätt efter andan, ett sva…[Read more]

Arand stapplade vidare, något förvirrad i sin egen utmattning efter vad han gjort. Någonstans var han meveten om att allt blod och kaos hade fått sin gnista i hans agerande. Sådant fick en enkelt att undra om ens val varit rätt eller fel. Blodet bultade i tinningarna, som om varje steg pumpade gift rakt in i skallen och ut i kroppen. Brygden han t…[Read more]

Dastan drog in ett djupt andetag och lät blicken vila på Sera en stund innan han nickade, beslutsamheten redan återvänd i hans hållning. “Jag behöver tala med Rakhim och de övriga befälhavarna,” sade han till slut, rösten låg men stadig. “De måste förstå vad som väntar och vara redo att agera utan tvekan. Innan gryning kommer de i sin tur se til…[Read more]

Dastan drog lite på munnen åt hennes utbrott, som om han försökte dölja ett skratt men inte riktigt lyckades. “Stövelmaskar, hm? Det var nytt.” sade han lågt och skakade på huvudet. “Jag trodde det var därför du hade en general?” Fortsatte han med en något retsam ton och ryckte skämtsamt på axlarna.

Han rätade på rygg med händerna korsade framf…[Read more]

Dastan skrockade kort åt hennes kommentar. “Allt jag hör är ursäkter,” svarade han lätt med ett snett leende. Sedan nickade han långsamt medan hon talade, som om han fäste varje ord på ett osynligt ark för framtida bruk. Ett dämpat, uppskattande ljud lämnade hans bröst — inte riktigt ett skratt, mer ett tecken på att han gillade hur hon tänkte.

“…[Read more]

Dastan nickade belåtet. Han höjde sitt hand och knackade lätt på Seras panna med sitt pekfinger. “Mycket bra, Sera.” Svarade han kort, vilket bekräftade att han var tillfreds med hennes svar. “Att se möjligheten i att kombinera. Att förstå att ett slag kräver tålamod, timing… och lite fantasi.” Fortsatte han med en svagt leende.

Da…[Read more]

Dastan lät ett djupt andetag passera medan han betraktade henne. Hans blick var stadig, men inte hård. Mer nyfiken, som en lärare som väntade på ett svar han redan visste kunde överraska honom. “Det beror på hur man ser det och vem man frågar.” sade han lugnt. “Och du behöver inte vara det för att tänka som en. Det handlar inte om att bära en kron…[Read more]

Dastan stod tyst ett ögonblick, medan hennes ord sjönk in. Vinden hade mojnat, men det låg fortfarande ett fint dis av sand i luften, som om öknen själv höll andan tillsammans med dem. Han tog emot brevet ur hennes hand igen och såg på det som om han kunde tvinga det att tala. “För bra…” upprepade han lågt, som om smaken av orden var bitter. “…[Read more]