Det hade inte varit menat att Arand skulle höra det hon bad Bodil om, men hon borde väl ha kunnat räkna ut att han skulle tjuvlyssna. Men det gjorde detsamma, hon skämdes inte över att be om det, trots allt så betydde han alldeles för mycket för henne för att hon skulle låta honom ha ihjäl sig på grund av henne. Så hon reste sig bara hon också oc…[Read more]

Hon behövde inte dela ett band med Nenya för att se självömkan och skammen hos Nenya. På samma gång som hon kände ett visst mått av sympati för henne så kunde hon heller inte låta bli att känna frustration. Hon försökte tänka på det Ayperos sagt, att Nenya inte varit vid sina sinnes fulla bruk, att det var häxan som vridit hennes tankar och fått…[Read more]

Arand såg på Maeve när hon log det där sneda leendet som han börjat tycka om – mer än hennes ilska och vrede, och han besvarade leendet – långsamt, nästan motvilligt, men ärligt och äkta. Det var ett sådant där leende som bara några få hade fått se honom visa på riktigt. Han lät det stanna kvar ett ögonblick, som om han lät henne förstå att h…[Read more]

Han stod stilla medan hennes ord rann ut som gift lindat i honng, sakta men ofrånkomligt. Hon talade om frihet, om val, som om dessa saker ännu hade någon makt över honom. Men Izotar rörde inte en min. Luften tycktes bli kallare omkring honom, som om det var själva mörkret i grottan som andades i hans ställe.

När han till sist svarade var röst…[Read more]

Ayperos satt tyst en stund efter att Nenya försökt tala men tystnat. Han kände hennes oro i luften, som rök från en pyrande glöd, och genom deras mentala band sköljde hennes självtvivel över honom som kallt vatten. Ändå sa han inget om det. Han försökte inte mildra eller förklara. Världen hade brunnit nog omkring dem redan.

Iställ…[Read more]

Förstås hade han rätt, han hade berättat för henne om Athanishka, om vad hon kunde göra, men det var ändå svårt att förlika sig med tanken, att förstå… Det som de tre hade delat hade känts oförstörbart, och särskilt bandet som Nenya hade med Ayperos. Ändå hade hon brutit deras band och den smärtan var ännu för rå för att Isra skulle kunna förstå…[Read more]

Ayperos lät blicken vila tungt på Isra en lång stund efter att hon slutat tala. Elden i honom hade falnat till glöd, men det var en glöd som ännu brände – envis, oberäknelig. Så drog han ett djupt andetag, som om han samlade kraft bara för att tala.

“Jag förstår att du är arg.” sade han lågt, mörkt. “Jag skulle ha varit detsamma om våra roller b…[Read more]

Smickrad kanske, även om det rådde delade meningar om Gullveigs förmodade ondska eller missförståddhet. Hon hade själv aldrig lagt särskilt mycket tanke vid just det, det var allt för långt från hennes egen verklighet. Oavsett så hoppades hon att Arand skulle finna mer nåd i gudarnas ögon än den beryktade Gullveig.

”Du är mer magiker än oss a…[Read more]

”Det var inte mat jag föreslog. Vi kan ordna annat”, svarade hon efter en stunds tystnad. Hon kämpade med de splittrade känslorna och självklart skulle Ayperos se det, även om de inte delat ett band så som de gjorde. Hon slets mellan viljan att söka tröst i demonens plötsliga ömhet, och ilskan och kylan som hon kände växa inför Nenya. Hon önska…[Read more]

Jezeral steg genom dörren sist av de tre. Som alltid. Inte på grund av tvekan, inte av rädsla, utan för att någon måste vara den som vaktar ryggen när dörrar mellan världar stängs med mer vilja än logik. Ibland kunde oönskade väsen följa då man färdades i skugglandet.

Bakom honom gled dörren igen med ett ljud som påminde om en viskning i trä, d…[Read more]

Ayperos kropp skrek efter vila, men sinnet var som en storm – en tyst, roterande tyngd som vägrade stillna. Den svarta avgrundsblicken, skarp men glansig av utmattning, vändes mot Isra när hon talade.

“Oroa mig?” svarade han till sist, lågmält men tydligt.
“Jag oroar mig för din hälsa, och det vi väntar på.”

Hans blick dröjde kvar vid henne,…[Read more]

Arand lyssnade medan de två samtalade och kom fram till en stridsplan, lätt som en plätt, som om de diskuterade vad de skulle äta till middag. Kanske till och med snabbare än gifta pars groll om vad som skulle ätas vid bordet. Men han var för trött för att komma med bättre förslag själv. Han lät Bodils ord sjunka in, medan han tyst sköt undan e…[Read more]

Hon hade önskat tala med Bodil, och uppenbarligen hade Bodil samma tanke, ty så fort Aslög försvann upp mot en av åsarna så gjorde hon dem sällskap. Det var kanske inte den enklaste konversationen att ha ett par sekunder efter att man stigit upp, men de behövde ha den och Maeve hade knappast sovit.

Åt Bodils första meningar så vifta hon bara l…[Read more]

”Tack, Tipum”, sade hon, lite lågmält och trött, men det var genuint. Hon visste att Tipum inte hade någon särskild anledning att bry sig om Nenya, men Ayperos brydde sig om Nenya, och i förlängningen så betydde ju det att även Isra behövde bry sig… Och det gjorde hon, eller hade hon gjort? Hon var osäker på exakt vad det var hon kände inför Nenya…[Read more]

Asgeir tog emot pluntan igen och höll kvar blicken i hennes lite längre än han egentligen vågade. Hennes ord värmde, djupare än han först ville erkänna. Så såg han ju inte sig själv, trots allt, och han hade skuggan från sin far att föröska växa ur.

Han skrattade till, ett lågt rullande ljud .

’Jaså? Du känner avund till och med mot mig? Då mås…[Read more]

Hade Izotar varit en levande man, hade han kanske stannat upp i beundran. Kanske låtit blicken dröja vid linjerna i hennes kropp, vid hårets bleka kaskad, vid hur ljuset från kristallerna spelade över hennes hud. Hon var vacker, farligt vacker, som ett svärd i viloläge, redo att blixtra till.

Men Izotar var inte längre en vanligt levande mörkera…[Read more]

Arand gäspade som om han just vaknat i en mjuk säng och inte i ett iskallt landskap.

“Mm. Precis som hemma i Karm…” mumlade han torrt och drog manteln tätare över axlarna. “Fast hemma brukade man åtminstone få kaffe innan man blev nedhuggen av sina fiender.”

Arand lyfte blicken när Bodil satte sig bredvid dem, och såg på henne lite skeptisk…[Read more]

Han såg sig omkring som om han glömt varför han ens befann sig där, innan blicken föll på Rushla.

“Kaelred, sade du? Mmmh. Mmmhmm. En svår dörr, den gillar inte att samarbeta. För mycket attityd i den, för lite förnuft. Men!” Han lyfte pekfingret som om han höll i en osynlig fjäder. “Det kan gå, absolut. Bara inte… exakt. Inte raka vägen.”…[Read more]

Hans krafter hade tömts, hans kropp var skör, men han nickade åt Isras svar. Något bra i detta, förutom att häxan var död, var att Isra klarat sig relativt oskadd genom detta. Han kände vreden stiga, kall och farlig, som ett eko från slaget de nyss bekämpat. Då Tipum gjorde som han bad tog han ett steg åt sidan och ställde sig bredvid Isra, väntan…[Read more]

Det var bara att följa, ungefär som då hon hjälpt honom navigera i staden någon dag innan. Men då hade inte staden varit ett slagfält, och de hade inte behövt slinka bland gränder som rädda krakar. Han såg sig omkring lite vaksamt då de kom till gömstället, som om han gissade att de skulle attackera dem. Men så gick det inte, och Caspian satt t…[Read more]