Ithia höjde glaset med en rörelse som påminde mer om någon som var trött i armarna efter en tung dag, snarare än en hjärtlig skål – men den var välmenande. Vinet var ljummet, vattnigt och hade den där syrliga tonen som får en att misstänka att någon blandat i bär för att dölja bristen på druvor. Men hon var på landsbygden, och den som törstar i…[Read more]

Ithia hade inte riktigt förväntat sig att någon skulle prata med henne, men den unge mannen hon hastigt haft ögonkontakt med verkade notera henne. Och vara vänlig nog att prata med henne, utan att slänga glåpord omkring sig. Lite uppskattande nickade hon, och kanske såg hon inte så farlig ut då hon hade ett litet leende på läpparna – trots henne…[Read more]

De hade kallat det “ett enkelt uppdrag”, något som någon med hennes meriter borde klara utan problem. En ironisk omskrivning, så klart, för att skicka iväg en oönskad paladin som henne så långt ut i periferin att hon inte längre behövde påminna någon om sitt existensberättigande. Speciellt inte ordenmästaren, som gjorde allt vad han kunde för att…[Read more]

Ayperos hade, som den han var, en förmåga att glömma det kroppsliga. Värdsliga ting som hunger, törst och tvagning föll ofta undan i skuggan av syner, maktspel och minnen av eld. Hans väsen drevs av sådant som låg bortom köttets bekymmer, och det hände att han i sin iver att nå nästa steg, nästa fäste i planen, förbise vad själva separationen kun…[Read more]

Maevan rörde sig med tyst försiktighet. Han såg hur hon drog händerna genom håret, hur hon tvättade bort tårarna som lämnat spår längs kinderna. När hon satte sig ned på stolen intill vattenkaret, rak i ryggen som en domare inför ett vittne, förstod han att hans plats nu var vid hennes sida. Inte som jämställd, inte som man – men som soldat, skydd…[Read more]

Jezeral betraktade spåren utan att böja sig, inte för att han fann det ovärdigt utan för att han inte var spejare och aldrig gjort anspråk på att vara det. Han hade arbetat med tillräckligt många sådana för att veta att deras ögon såg annat än hans gjorde, men det gjorde inte deras blick mer värdefull, bara mer praktisk, för det som låg i marke…[Read more]

Asgeir hade tegat medan Eirik och Villi växlade ord, som om han med flit lät deras röster svepa över lägerplatsen och in i nattens köld, men tystnaden var inte tom. Den låg kring honom som en fast sten i strömmen – vattnet rann, virvlade och brusade, men stenen själv låg kvar, stilla, opåverkad till synes, men genomdränkt av allt som sagts. Det va…[Read more]

Asgeir hörde hennes namn på sina läppar, det enda ord hon hunnit säga innan hon tystnade, och det låg kvar mellan dem som en bågsträng som spänts till sitt yttersta men ännu inte släppt. Elden knäppte till, och det lät nästan som ett hjärtslag i sin rytm, ett eko av det som slog så hårt och oförsvarat i hans eget bröst. Han såg på henne, såg hur…[Read more]

Nattens timmar segade sig fram, trögflytande som kåda i vinterkyla. Kanske var det allas förväntan, oro och hemliga förhoppningar som fördärvade tidsuppfattningen. Kanske hade själva ödet fällt sin blick på dem, och därigenom fått tiden att darra.

Det första som återvände till Arands medvetande var ljudet. Inte sorlet från lägret, inte eld…[Read more]

Ayperos satt kvar i sin tunga tystnad och lät ordväxlingen rinna av honom som regn över sten. Hans blick låg tung över Isra där hon stod och planerade sin resa, hård, vacker och stolt som alltid. Han såg hennes beslutsamhet och kände hur något kallt men tillfredsställt drog genom honom. Hon skulle spela denna roll perfekt.

När Tipums hånfulla or…[Read more]

Arand teg en stund efter hennes ord. Han kände hennes hand mot sin kind, den var grov på sina ställen, märkt av allt hon genomgått, men trots det också varm. Han lutade sig lätt mot den, som för att minnas värmen, som om han skulle försöka bära med sig minnet av hennes beröring. De hade en tyst och ömsesidig förståelse för varandra. Hade t…[Read more]

Arand föreföll närmast likgiltig inför Aslögs tal om hans liv och vad vore värt att offra. Inte för att orden inte nådde honom, utan för att han redan för länge sedan fattat sitt beslut. Han var en man som, när han väl bestämt sig, höll fast vid sitt val med en envishet som var både hans styrka och hans förbannelse. Om han gick här vid Maeves s…[Read more]

Ayperos satt tyst, som en uthuggen staty i dunklet, medan Tipum kom in och annonserade vad han gjort i Iserion. Han lyssnade på Isra, på Nenya, på demonens släpande ord som om varje stavelse vägdes i hans inre. Hans blick var svart som beck men glimmade ibland till. När Tipum slutligen tystnade föll en tung tystnad över rummet. Ayperos drog in…[Read more]

Asgeir satt stilla, som för att inte skrämma bort henne med en oförsiktig rörelse. Han hade sett hur hon rodnat, hur hon dragit sig lite undan i orden. Och han kände hur hans eget hjärta slog hårt, hårdare än det gjort på länge. Som om någon jagade honom, fast han inte rörde sig ur fläcken.

Elden sprakade, värmen lindade in dem i ett sken som k…[Read more]

Maevan stod orörlig när mörkret sprack omkring dem som krossat glas och verklighetens konturer åter föll på plats. Hans svärd var ännu draget, men handen darrade svagt, som om benen mindes trycket av hennes skrik och kraftens tyngd.

Han såg på henne där hon stod på knä, håret klibbigt av svett och tårar på kinderna. Naken, blodig, vacker på ett s…[Read more]

Arand gick där vid Aslögs sida, och gav inte ifrån sig mycket ljud utöver det svaga, regelbundna knarret från snön under kängorna. Hans blick låg kvar ett ögonblick på Bror som vek av, smal och vaksam, innan den åter vände framåt. Han kommenterade inte det potentiella sveket, om Bror skulle bestämma sig för att avslöja dem. Det fanns ändå inge…[Read more]

Jezeral kastade ett öga mot Joij där hon rörde sig, låg mot marken med ett nästan djuriskt lugn, nosande på vinden som om hon letade efter hemligheter ingen annan kunde ana. Skuggorna kring henne verkade nästan lyda henne, dra sig tillbaka och sedan krypa fram igen som otåliga hundar vid jakt.

Han studerade henne utan att dölja sin skepsis.…[Read more]

Izotar rörde sig inte på länge. Hennes ord föll mot honom som regn på sten. De rann av honom utan att lämna någon värme efter sig.

Hans blick var tom, men i det svarta fanns ett spår av något som liknade vrede – men kallt, gammalt och orörligt, som isen som överlever vårens första vindar. När han talade var rösten låg, nästan hånfull i sin sti…[Read more]

Caspian satt kvar en stund med ryggen mot jordväggen, kände hur kylan i marken bet sig in genom kläderna och hur tröttheten drog i honom likt tunga kedjor. Hans blick följde henne där hon rörde sig i mörkret, eller befann sig vid hans sida. Alla dessa alver med urgröpta blickar och stilla rörelser, som djur vana att slå ned blicken för att inte re…[Read more]

Asgeir satt kvar, tung och stadig, armen vilande om henne för att ge henne värme och stöd. Elden knäppte och kastade flyktiga skuggor över hans ansikte, där blicken låg fast i lågorna som om de kunde ge svar på allt hon sagt.

Han drog in ett djupt andetag, långsamt, som för att samla sig innan han talade.

“Två överhuvuden, säger du.” Han drog…[Read more]