Ithia lyssnade tyst, som om hon vägde varje ord noggrant, funderade kring vad som var sanning och vad som var skrock. När han talade om blinda präster, skuggor i skogen och förbannade ruiner, låg hennes leende kvar, men ögonen förändrades. Det fanns en glimt där, något djupare, något som kanske hade en liten äventyrlig förhoppning om att något in…[Read more]

Ithia höjde glaset med en rörelse som påminde mer om någon som var trött i armarna efter en tung dag, snarare än en hjärtlig skål – men den var välmenande. Vinet var ljummet, vattnigt och hade den där syrliga tonen som får en att misstänka att någon blandat i bär för att dölja bristen på druvor. Men hon var på landsbygden, och den som törstar i…[Read more]

Ayperos tankar var kanske närmre sanningen än hon själv var medveten om, att hon sökte avstånd, en paus. Det kändes olustigt att lämna Ayperos, att resa iväg själv i det tillstånd hon var i nu, men så var också hela situationen här, med Nenya, även den olustig. Resan skulle ge distans och en möjlighet för henne att samla sina tankar och när…[Read more]

Ithia hade inte riktigt förväntat sig att någon skulle prata med henne, men den unge mannen hon hastigt haft ögonkontakt med verkade notera henne. Och vara vänlig nog att prata med henne, utan att slänga glåpord omkring sig. Lite uppskattande nickade hon, och kanske såg hon inte så farlig ut då hon hade ett litet leende på läpparna – trots henne…[Read more]

De hade kallat det “ett enkelt uppdrag”, något som någon med hennes meriter borde klara utan problem. En ironisk omskrivning, så klart, för att skicka iväg en oönskad paladin som henne så långt ut i periferin att hon inte längre behövde påminna någon om sitt existensberättigande. Speciellt inte ordenmästaren, som gjorde allt vad han kunde för att…[Read more]

Ayperos hade, som den han var, en förmåga att glömma det kroppsliga. Värdsliga ting som hunger, törst och tvagning föll ofta undan i skuggan av syner, maktspel och minnen av eld. Hans väsen drevs av sådant som låg bortom köttets bekymmer, och det hände att han i sin iver att nå nästa steg, nästa fäste i planen, förbise vad själva separationen kun…[Read more]

Maevan rörde sig med tyst försiktighet. Han såg hur hon drog händerna genom håret, hur hon tvättade bort tårarna som lämnat spår längs kinderna. När hon satte sig ned på stolen intill vattenkaret, rak i ryggen som en domare inför ett vittne, förstod han att hans plats nu var vid hennes sida. Inte som jämställd, inte som man – men som soldat, skydd…[Read more]

Jezeral betraktade spåren utan att böja sig, inte för att han fann det ovärdigt utan för att han inte var spejare och aldrig gjort anspråk på att vara det. Han hade arbetat med tillräckligt många sådana för att veta att deras ögon såg annat än hans gjorde, men det gjorde inte deras blick mer värdefull, bara mer praktisk, för det som låg i marke…[Read more]

Asgeir hade tegat medan Eirik och Villi växlade ord, som om han med flit lät deras röster svepa över lägerplatsen och in i nattens köld, men tystnaden var inte tom. Den låg kring honom som en fast sten i strömmen – vattnet rann, virvlade och brusade, men stenen själv låg kvar, stilla, opåverkad till synes, men genomdränkt av allt som sagts. Det va…[Read more]

Asgeir hörde hennes namn på sina läppar, det enda ord hon hunnit säga innan hon tystnade, och det låg kvar mellan dem som en bågsträng som spänts till sitt yttersta men ännu inte släppt. Elden knäppte till, och det lät nästan som ett hjärtslag i sin rytm, ett eko av det som slog så hårt och oförsvarat i hans eget bröst. Han såg på henne, såg hur…[Read more]

Nattens timmar segade sig fram, trögflytande som kåda i vinterkyla. Kanske var det allas förväntan, oro och hemliga förhoppningar som fördärvade tidsuppfattningen. Kanske hade själva ödet fällt sin blick på dem, och därigenom fått tiden att darra.

Det första som återvände till Arands medvetande var ljudet. Inte sorlet från lägret, inte eld…[Read more]

Alva såg hur Helgas blick landade på henne med en stillsam igenkänning. Hon hörde orden, och kände igen tonen – trött, men inte kall. Hon sköt över flaskan utan ett ord först, bara en liten rörelse med handen som svar på Helgas vädjan. En gest som sa mer än vilken hälsning som helst.

“Det är en tystnad jag kan leva med” mumlade hon till sist, och…[Read more]

Isra svarade, kallt och korrekt. Inget hat, inte ens ilska längre, bara avstånd. Nenya kände hur orden skar genom henne, hur något i bröstet drogs åt som en äcklig korsett som alltid varit enligt karmanskt mode.

Det var inte oväntat. Det borde inte ha gjort ont längre. Och ändå… gjorde det det. Men det var kanske så det skulle vara nu. Det var l…[Read more]

Hans ord gjorde ont inom henne, men hon visste att de var sanna, Arand skulle aldrig linda in sanningen för att mildra den, det var trots allt en av de saker hon tyckte bäst om hos honom. Så hon lät sig känna smärtan, oron och förtvivlan, men också värmen och det osagda löftet i hans ord, förhoppningen. Hon drog ett djupt andetag och sen satt h…[Read more]

Till viss del kunde hon kanske förstå Nenyas envisa försök att be om ursäkt, att försöka förklara sig, men det irriterade henne likväl. Hon hade gjort som Ayperos bad dem om, hon ignorerade det som hänt, sköt det undan sig för att fokusera på den stora bilden, den framtid som de försökte bygga, men Nenya fortsatte riva upp såret. Ilskan som blix…[Read more]

Helga hade inte lagt märke till vem det var först, men under sin väntan på betjäning så tillät hon sig granska personen några steg bort. Alva. Hon vandrade med blicken sedan till baren framför Alva och anmärkte på det snart tomma glaset och därefter flaskan som hade blivit lämnad inom räckvidd för henne. Helga tog ett djupt andetag, lät det förflu…[Read more]

Ayperos satt kvar i sin tunga tystnad och lät ordväxlingen rinna av honom som regn över sten. Hans blick låg tung över Isra där hon stod och planerade sin resa, hård, vacker och stolt som alltid. Han såg hennes beslutsamhet och kände hur något kallt men tillfredsställt drog genom honom. Hon skulle spela denna roll perfekt.

När Tipums hånfulla or…[Read more]

Arand teg en stund efter hennes ord. Han kände hennes hand mot sin kind, den var grov på sina ställen, märkt av allt hon genomgått, men trots det också varm. Han lutade sig lätt mot den, som för att minnas värmen, som om han skulle försöka bära med sig minnet av hennes beröring. De hade en tyst och ömsesidig förståelse för varandra. Hade t…[Read more]