Det var med stora steg som Vinga följde efter sin vän. En vän som vanligtvis betydde trubbel – och hon var inte säker på om det var den typ av spektakel som hon letade efter. Fast kanske det var hennes börda som drakfolk? Skydda dem var det som Vingas folk var byggd för att göra. När väl de kommit ut till skogens frihet, drog hon nöjt efter andan.…[Read more]

En suck lämnade Torbjörns läppar när han inte verkade kunna tvinga på Esbjörn mer mat. Som vanligt skulle han bli grinig tidigare. Han skakade lite på huvudet åt tanken. Blev de aldrig vuxna och kunde ta hand om sig själva? Fast innerst inne så hoppades han inte att den dagen skulle komma då han skulle vara ensam. Hade han någonsin varit ensam?

F…[Read more]

Smärtan var som ett eko efter att Vili hade hållit på, men samtidigt var det nästan som en ny energi där hos Ranghildr. En stor suck lämnade hennes läppar när hon sjönk ner på marken igen. Orden från både Vili och Ylva ekade i hennes öron. Men hon svarade ingen, istället slöt hon ögonen för att försöka stänga ute dem alla. Vad hade hon egentligen…[Read more]

Lite irriterat borstade han bort lite av mjölet som fanns på hans mörka byxor och han knöt sin näve för att försöka lugna sig när Ylva drog upp onödiga saker. Det gjorde det för hennes skull. Kunde hon inte se det? Han fnös och tog sin tumme i sin mun för att fukta den lite för att sedan dra bort lite sömn, sot och annan smuts i Ylvas ansikte.…[Read more]

Trots att Ylva försökte att hålla sig ur vägen var det nästan som hon alltid lyckades ställa sig precis där Torbjörn var på väg. Inte för att det gjorde honom särskilt irriterad. Han var van med att ha det så och det skulle vara märkligt om det inte var så snarare. Istället så knuffade han lugnt bort henne där han vandrade i köket. Lade in en…[Read more]

Det hela förvånade Ranghildr och hon hade tänkt kommentera hans märkliga sätt och ord, men hann inte riktigt innan hon kände ett brännande inom sig som gjorde att hon gav ifrån sig ett högt vrål av smärta som säkert skulle höras ut från bastun med. Lite krampaktigt greppade hon tag i bastubänken för att se på Vili med kisande ögon där tårar h…[Read more]

Trött reste sig drottningen upp och hostade för att torka bort lite blod, som hon hastigt gömde ifrån sin make. Ett svagt leende fanns där på hennes läppar och hon strök en mild hand över Vilis kind och såg in i hans ögon med ett litet skratt.

“Du behöver inte säga vad gamla dårar som jag vill höra, Villi.” sa hon och klappade honom vänskapl…[Read more]

Tyst satt Ranghildr och såg ner på sina händer. Som hon försökte att stilla sig själv. En kruttunna som var lätt att tända på. Ilsket knöt hon sina händer för att sedan låta blicken vandra upp mot Villi med en tårögd blick. Hon öppnade munnen för att säga något spydigt, men istället så svalde hon bara luft och hon visste inte riktigt vad hon skul…[Read more]

I ögonen till drottningen kunde man se tårar. Något inte ens Audgisil nästan sätt om man inte räknade med få saker, och Kettils död var en av de saker som var just det. Hon darrade lite på sin läpp för att skaka på huvudet åt både konungens och Vilis ord. Som om hon inte riktigt ville höra det överhuvudtaget. Hon knöt sin näve och vände sig om.…[Read more]

Ett litet skrockande lämnade drottningen. Så klart han visste att hon ljög. En av de få som kunde säga direkt och hon rynkade lätt på ögonbrynen. Inte helt säker på om hon skulle yttra sina tankar högt. Hon visst trots allt att hennes make inte hade allt för mycket glädje av gudarna.

“Tänk om… Vili är Loke. Och jag förargat Oden? Tänk om d…[Read more]

Vattnet var lugnande, även om det var iskallt. Hon skvätte upp lite vatten i sitt ansikte för att försöka väcka sig själv och suckade nöjt när Audgisils armar var om henne. Lite trött lutade hon sig emot honom och drog in hans doft.

“Ingenting…” ljög hon, medan tankarna rörde sig kring Lopt. En figur hon inte hade tänkt på länge… Men…[Read more]

Det hela gav drottningen huvudvärk och hon tog sig för huvudet och höll sin hand länge där. Innan hon drog lätt efter andan. Lite ursäktande reste hon sig upp och tog sig ut i kylan. Audgisils ord var förstås verkliga. Det kunde inte vara. Men ändå… Hon skakade lätt på huvudet åt det hela för att dra ett djupt andetag i den kyliga luften ef…[Read more]

Kärleksfull som alltid. Något som hon alltid hade fått hennes kinder att rodna, även nu. När hon hade upplevt hans kyssar så många gånger. Lite blygare så besvarade Ranghildr hans kyss för att sedan nästan vakna till lite när han frågade om deras söner för att ta hans hand och dra honom till striden. Den förvånade henne något och ville hon något a…[Read more]

Åt kommentaren och groteskheten och Ylvas tack skrockade drottningen bara. Kanske det var groteskt? Men hon hade gjort det så många gånger så att hon kunde säkert göra det med slutna händer. Till och med nu, när hennes huvud surrade lite var hennes sätt så stadigt och vant. Däremot var hon inte helt nöjd med att värmen steg så mycket och pus…[Read more]

Precis när Ranghildr hade tänkt resa sig upp kom Villi in och hon kunde inte rå för att ge ifrån sig ett litet skratt som avslutades med lite hicka. Hon nickade lätt, lite som en hälsning och om man kikade noga kunde man nästan se en liten röd färg dyka upp på drottningens kinder över hans oblyga sätt. Förstås kunde det lika gärna varit värmen……[Read more]

Vad som sades mellan de andra männen, eller kanske snarare vad som inte sades. Det var snarare Noahs hand på hennes axel som fick henne att vakna ur tankarna för att le svagt mot Noah. För att visa att hon behövde honom där, hans stöd och drog lätt efter andan. Försökte att samla de många spretiga tankarna.

“Du vet vad… som hänt med min mor, Le…[Read more]

Någonting inom Nenya tyckte nästan synd om mannen. Speciellt med tanke på att hans kärlek aldrig skulle komma tillbaka till honom mer. Tänk vad mer de kunde åstadkommit med mörkeralven levande. Ödet hade sitt egna lilla sätt att förvärra situationen för dem. För att samla lite mod drog hon lätt efter andan, för att resa sig upp och ta några ste…[Read more]

Ranghildr visste bättre än att säga emot sin käre make när det kom tillbastun, och dessutom så skulle det kanske inte vara så dumt att bli ren. Hon gjorde en gest över sin kropp, som nästan såg lite aggresiv ut. Inte för att det var det, men bara ett av Ranghildrs sätt att be om hjälp att tvätta sig. Med några miner över att det sved till och b…[Read more]

“Vad vet du? Kanske jag minns? Barn har ögon med, vet du!” påpekade hon med ett litet roat leende för att se ner på hans arm något fundersamt när Aeldir nämnde den. Hon strök den lätt med sin andra. Lite ironiskt att det var samma minne som när hans forna kärlek hade dött. Skulle det påverka honom och hans beslut? Hon skakade nätt på huvudet åt…[Read more]

Kylan, ens bästa vän under en fyllekväll, eller dag. Ett fantastiskt sätt att nyktra till något – och vattnet visste hon skulle göra dem ännu mer friska i sinnet. Hon hade inte förväntat sig annat än att få sin vilja igenom och hummade lite nöjt medan hon lutade sig tillbaka i bastun. Så liten till skillnad ifrån den som de hade nu. Men fler härl…[Read more]