Leoric satt där fortfarande spänt och stampade lite nervöst med foten under bordet i rask takt, tyckte inte om att sitta där själv. Visst han var en man som kunde försvara sig själv, men han hade lämnat sin rustning och allt annat då han kom hit för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet. Nå, svärdet hade han så klart och det gav honom lite…[Read more]

“Utan att meddela dig?” frågade hon med ett höjt ögonbryn. Det var något roande att se hans irritation, även om den kanske inte var så bra planerad. De var ännu inte långt utanför staden och vem visste vad som kunde hända här i Iselem?

Trots allvaret i situationen kunde hon inte rå för att skratta till, hon försökte att dölja hur roligt hon tyck…[Read more]

Sköldmön betraktade henne med ett snett leende när hon skymtade att blodet rann ner för hennes näsa. Inte direkt något dåligt samvete över det. Det fanns inga regler och hon ville se hur kvinnan agerade under en intensiv strid. Hur hon tänkte. Förstås var det inte svårt att se att hon ännu tvekade att ge sitt bästa, vilket gjorde Ranghildr lite…[Read more]

Utan att tveka en sekund ruskade drottningen av sig plädarna. Inte så brydd om de blev lite blötare av snön och klev ur båten för att sätta yxan i sitt bälte för att röra sig mot en stor ek som växte precis där stenstranden började. Det låg ett par tjockare grenar där och hon bröt den i två delar så att de blev liknande längd som ett svärd inna…[Read more]

Lite fundersamt tog hon yxan ifrån henne, milt och ömt. En respekt som varje vapen förtjänade. Ett vackert hantverk. Tyngden låg bra i hennes hand och hon strök sin tumme över bladet med ett nöjt hummande. Kanske skulle det vara förvånande hur väl hon inspekterade vapnet eller hur intresserad hon var av hantverket. Men till slut höjde hon blicken…[Read more]

Vid gränsen som i många århundraden varit något av en gråzon, där Iselem, Iserion och Karm möttes sydväst om Loradons ruiner väntade furst Leoric något otåligt. Den lilla staden Sjödal hade säkert en gång varit vacker, men de senaste årtiondet då Iserion många gånger bytt makthavare hade tagit hårt på den stackars befolkningen och landsbygden. Fl…[Read more]

Nöjt nickade hon på huvudet över hennes svar. Det var det hon ville höra. Men hennes ätt var inte enbart sönerna, utan många såg de enbart som regenter. Ett tag verkade hon försjunken i sin egna barndom, knappt tio år. När yxan fastnade i mannens skalle, så tung att hon knappt kunde ta ut den. När hon väl fick ut den, med hjälp av sina ben så fö…[Read more]

Blicken på regenten var allvarlig och hon lade en varm och bestämd hand på Ylvas axel. Inte hårt, men inte heller så lättsamt som innan. Tystnaden var kanske lite mer påträngande mellan dem nu och hon vek inte med sin blick.

“Att springa mot sin död är aldrig lätt. Och att välja att dö för min ätt, nej. Det är fel orsak att dö över. Om du ska…[Read more]

Ett litet skrockande kom ifrån drottningen och hon såg på henne med ett höjt ögonbryn. Lite som om hon såg något som de unga själva kanske inte såg ännu och hon funderade på om det var värt att avslöja hennes observation eller inte. Men istället gav hon Ylva ett snett leende och ett litet avvikande gest som om hon inte skulle lägga allt för mycke…[Read more]

Hade hon någonsin varit så lättad som nu? Faktum var att hon inte var helt säker på det. Hon hade nästan varit helt säker på att han inte skulle dyka upp. Greppet kring tyglarna var löst och hon verkade avslappnad där hon red vid hans sida med blicken ner mot marken för att försöka att inte lägga allt för mycket uppmärksamhet på dem.

“Åh, jag v…[Read more]

Glatt dunkade hon till Ylva i ryggen, kanske lite hårdare än man först hade väntat sig. Men Ranghildr verkade inte så brydd om det, kanske hon inte ens insåg hur stark hon var. Lite hemlighetsfullt nästan blinkade hon med ena ögat, för att vända sig om och göra en gest åt vakterna att ge sig av. Ärligt talat så hade de bättre saker för sig och ho…[Read more]

Drottningen log bara lätt åt utbytet mellan Villi och Ylva, kanske lite roat och drömmandes om ungdomens dagar själv. Däremot blev hon förvånad över Ylvas milda gest mot henne. Så pass förvånad att hon inte kom på sig själv att ha stirrat på sin hand en lång tid efteråt. Hon vaknade ur sin förlamning någon sekund senare för att hinna se Eiriks ku…[Read more]

Ville gav Ranghildr bara ett mystiskt leende då hon talade om gudarna, och en liten grimas åt Ylva – de hade ju talat om hans misstycke för gudarna flera gånger.
‘Blodgjutande är inte riktigt mitt essä, ers majestät.’ sa han och betraktade de två unga männen som gjorde sig redo för att visa hur manliga de var inför alla åskådare. Han var väldigt…[Read more]

Felaërn var som en beskyddande staty medan han väntade på att hon skulle komma ur det mörker hon sjönk in i. Men vem skulle inte göra det, efter vad hon sett och varit med om? Han kände igen den känslan från då Iserions soldater invaderat hans hem, och dödat så många han älskat och brytt sig om, då de bränt deras älskade skog tillika. Deras h…[Read more]

Felaërn skrattade nästan så det krampade i magen och han fick böja sig ned. Märkligt hur småsaker kunde få en att finna sådan barnslig glädje, en känsla han inte hade haft på länge i allvaret som konstant funnits omkring honom. Så klart var han helt omedveten om den påverka han hade på sin omgivning och henne, den lilla magi som fanns i hans b…[Read more]

Det fanns ett nöjt leende på Ranghildrs läppar, längtandes efter att få slå till den store klumpedunsen som dök upp på deras midvinterblot i krigsmundering. Fast hon var å andra sidan inte lika irriterad som Asgeir, för hon visste att hon snart kunde drämma till mannen för hans sätt. Ett roat leende fanns på läpparna när hon lät blicken vandra m…[Read more]

‘Vad vore det för strid, om du inte fick använda alla knep du hade, kära bror?’ frågade Asgeir sin bror med ett skratt, och log brett åt både sin mor och Ylva, innan han la en arm om Eiriks axlar då de började röra sig.

Asgeir hade varit fullt fokuserad på att stiga ut ur salen tillsammans med sin bror, så att plötsligt stå ansikte mot ansikte…[Read more]

Ett svagt leende, som verkade finnas på Nenyas läppar allt för ofta, fanns där nu med. Hon lade sina händer på Isras kinder för att smeka dem milt och luta sig fram för att retsamt placera en kyss på hennes nästipp och lutade sin panna mot hennes för att se in i Isras vackra ögon med sina stormiga.

“Säg inte så mycket dumt om dig själv, Isra.”…[Read more]

Ayperos betraktade de två kvinnorna med en lite road glimt i ögonen, medan han hällde upp lite vin åt dem alla i glasen som stod och väntade vid ett av borden. Det fanns väl inte direkt brist på vin där hos Derendes.
‘Åh se så, jag kan förstå att överraskningar inte är till behag alla gånger, Isra, men faktum är att du har mycket otalt i din bak…[Read more]