Faegrim stelnade till. Han hade anat en replik på väg till Kathryn, något halvt formulerat som kunde lindra hennes oro. Men skuggan i dörren rörde sig, och där stod Tussie.

Täcket svepte kring henne likt en alltför stor mantel, blommorna i hennes hår doftade som de där ängarna de korsat på väg ned från bergskammen, den gången då bergakungens kr…[Read more]

Ayperos lät vattnet omsluta honom som en mjuk men obeveklig hand, kände hur värmen sög sig in i muskler och senor och löste upp knutar han inte vetat att han burit. Det var som om kroppen, detta jordiska skal han så ofta förbisåg, plötsligt mindes vad den saknat. Ångan steg kring honom, grumlade luften och svepte rummet i en drömsk ridå, men…[Read more]

Maevan märkte hur Istilwys rörde sig innan han hann tänka på att vända blicken åt ett annat håll. Hon reste sig ur stolen, och vattnet följde med, pärlade längs huden och droppade ner på golvet mellan dem. Han stod kvar där han var, och när hon tog steget fram och lade handen på hans axel kändes det som om en kall flamma rörde vid honom. Hans bli…[Read more]

Jezeral betraktade platsen där vätten hukade, inte med misstro men med den sorts vaksamhet som föds ur erfarenhet snarare än oro, en vaksamhet som vet att det som ter sig enkelt nästan aldrig är det. Inte för att en drakjakt någonsin var enkel. När han lät blicken svepa över cirkeln i marken, över fjällfragmenten och den avbrutna markens stru…[Read more]

Hon lyssnade, som om hans röst kom från en plats där hon själv aldrig hört hemma. Det låg något märkligt trösterikt i hans berättande, ett slags lågmäld stillhet som hon inte kunde avgöra om den var medveten eller bara en följd av att han vuxit upp på en plats som denna. I berättelsen om tant Sella låg mer än kålrötter och vidskepelse, det fö…[Read more]

Ithia lyssnade tyst, som om hon vägde varje ord noggrant, funderade kring vad som var sanning och vad som var skrock. När han talade om blinda präster, skuggor i skogen och förbannade ruiner, låg hennes leende kvar, men ögonen förändrades. Det fanns en glimt där, något djupare, något som kanske hade en liten äventyrlig förhoppning om att något in…[Read more]

Ithia höjde glaset med en rörelse som påminde mer om någon som var trött i armarna efter en tung dag, snarare än en hjärtlig skål – men den var välmenande. Vinet var ljummet, vattnigt och hade den där syrliga tonen som får en att misstänka att någon blandat i bär för att dölja bristen på druvor. Men hon var på landsbygden, och den som törstar i…[Read more]

Ithia hade inte riktigt förväntat sig att någon skulle prata med henne, men den unge mannen hon hastigt haft ögonkontakt med verkade notera henne. Och vara vänlig nog att prata med henne, utan att slänga glåpord omkring sig. Lite uppskattande nickade hon, och kanske såg hon inte så farlig ut då hon hade ett litet leende på läpparna – trots henne…[Read more]

De hade kallat det “ett enkelt uppdrag”, något som någon med hennes meriter borde klara utan problem. En ironisk omskrivning, så klart, för att skicka iväg en oönskad paladin som henne så långt ut i periferin att hon inte längre behövde påminna någon om sitt existensberättigande. Speciellt inte ordenmästaren, som gjorde allt vad han kunde för att…[Read more]

Ayperos hade, som den han var, en förmåga att glömma det kroppsliga. Värdsliga ting som hunger, törst och tvagning föll ofta undan i skuggan av syner, maktspel och minnen av eld. Hans väsen drevs av sådant som låg bortom köttets bekymmer, och det hände att han i sin iver att nå nästa steg, nästa fäste i planen, förbise vad själva separationen kun…[Read more]

Maevan rörde sig med tyst försiktighet. Han såg hur hon drog händerna genom håret, hur hon tvättade bort tårarna som lämnat spår längs kinderna. När hon satte sig ned på stolen intill vattenkaret, rak i ryggen som en domare inför ett vittne, förstod han att hans plats nu var vid hennes sida. Inte som jämställd, inte som man – men som soldat, skydd…[Read more]

Jezeral betraktade spåren utan att böja sig, inte för att han fann det ovärdigt utan för att han inte var spejare och aldrig gjort anspråk på att vara det. Han hade arbetat med tillräckligt många sådana för att veta att deras ögon såg annat än hans gjorde, men det gjorde inte deras blick mer värdefull, bara mer praktisk, för det som låg i marke…[Read more]

Asgeir hade tegat medan Eirik och Villi växlade ord, som om han med flit lät deras röster svepa över lägerplatsen och in i nattens köld, men tystnaden var inte tom. Den låg kring honom som en fast sten i strömmen – vattnet rann, virvlade och brusade, men stenen själv låg kvar, stilla, opåverkad till synes, men genomdränkt av allt som sagts. Det va…[Read more]

Asgeir hörde hennes namn på sina läppar, det enda ord hon hunnit säga innan hon tystnade, och det låg kvar mellan dem som en bågsträng som spänts till sitt yttersta men ännu inte släppt. Elden knäppte till, och det lät nästan som ett hjärtslag i sin rytm, ett eko av det som slog så hårt och oförsvarat i hans eget bröst. Han såg på henne, såg hur…[Read more]

Nattens timmar segade sig fram, trögflytande som kåda i vinterkyla. Kanske var det allas förväntan, oro och hemliga förhoppningar som fördärvade tidsuppfattningen. Kanske hade själva ödet fällt sin blick på dem, och därigenom fått tiden att darra.

Det första som återvände till Arands medvetande var ljudet. Inte sorlet från lägret, inte eld…[Read more]

Ayperos satt kvar i sin tunga tystnad och lät ordväxlingen rinna av honom som regn över sten. Hans blick låg tung över Isra där hon stod och planerade sin resa, hård, vacker och stolt som alltid. Han såg hennes beslutsamhet och kände hur något kallt men tillfredsställt drog genom honom. Hon skulle spela denna roll perfekt.

När Tipums hånfulla or…[Read more]

Arand teg en stund efter hennes ord. Han kände hennes hand mot sin kind, den var grov på sina ställen, märkt av allt hon genomgått, men trots det också varm. Han lutade sig lätt mot den, som för att minnas värmen, som om han skulle försöka bära med sig minnet av hennes beröring. De hade en tyst och ömsesidig förståelse för varandra. Hade t…[Read more]

Arand föreföll närmast likgiltig inför Aslögs tal om hans liv och vad vore värt att offra. Inte för att orden inte nådde honom, utan för att han redan för länge sedan fattat sitt beslut. Han var en man som, när han väl bestämt sig, höll fast vid sitt val med en envishet som var både hans styrka och hans förbannelse. Om han gick här vid Maeves s…[Read more]

Ayperos satt tyst, som en uthuggen staty i dunklet, medan Tipum kom in och annonserade vad han gjort i Iserion. Han lyssnade på Isra, på Nenya, på demonens släpande ord som om varje stavelse vägdes i hans inre. Hans blick var svart som beck men glimmade ibland till. När Tipum slutligen tystnade föll en tung tystnad över rummet. Ayperos drog in…[Read more]

Asgeir satt stilla, som för att inte skrämma bort henne med en oförsiktig rörelse. Han hade sett hur hon rodnat, hur hon dragit sig lite undan i orden. Och han kände hur hans eget hjärta slog hårt, hårdare än det gjort på länge. Som om någon jagade honom, fast han inte rörde sig ur fläcken.

Elden sprakade, värmen lindade in dem i ett sken som k…[Read more]