Maevan rörde sig med tyst försiktighet. Han såg hur hon drog händerna genom håret, hur hon tvättade bort tårarna som lämnat spår längs kinderna. När hon satte sig ned på stolen intill vattenkaret, rak i ryggen som en domare inför ett vittne, förstod han att hans plats nu var vid hennes sida. Inte som jämställd, inte som man – men som soldat, skydd…[Read more]

Jezeral betraktade spåren utan att böja sig, inte för att han fann det ovärdigt utan för att han inte var spejare och aldrig gjort anspråk på att vara det. Han hade arbetat med tillräckligt många sådana för att veta att deras ögon såg annat än hans gjorde, men det gjorde inte deras blick mer värdefull, bara mer praktisk, för det som låg i marke…[Read more]

Asgeir hade tegat medan Eirik och Villi växlade ord, som om han med flit lät deras röster svepa över lägerplatsen och in i nattens köld, men tystnaden var inte tom. Den låg kring honom som en fast sten i strömmen – vattnet rann, virvlade och brusade, men stenen själv låg kvar, stilla, opåverkad till synes, men genomdränkt av allt som sagts. Det va…[Read more]

Asgeir hörde hennes namn på sina läppar, det enda ord hon hunnit säga innan hon tystnade, och det låg kvar mellan dem som en bågsträng som spänts till sitt yttersta men ännu inte släppt. Elden knäppte till, och det lät nästan som ett hjärtslag i sin rytm, ett eko av det som slog så hårt och oförsvarat i hans eget bröst. Han såg på henne, såg hur…[Read more]

Nattens timmar segade sig fram, trögflytande som kåda i vinterkyla. Kanske var det allas förväntan, oro och hemliga förhoppningar som fördärvade tidsuppfattningen. Kanske hade själva ödet fällt sin blick på dem, och därigenom fått tiden att darra.

Det första som återvände till Arands medvetande var ljudet. Inte sorlet från lägret, inte eld…[Read more]

Alva såg hur Helgas blick landade på henne med en stillsam igenkänning. Hon hörde orden, och kände igen tonen – trött, men inte kall. Hon sköt över flaskan utan ett ord först, bara en liten rörelse med handen som svar på Helgas vädjan. En gest som sa mer än vilken hälsning som helst.

“Det är en tystnad jag kan leva med” mumlade hon till sist, och…[Read more]

Isra svarade, kallt och korrekt. Inget hat, inte ens ilska längre, bara avstånd. Nenya kände hur orden skar genom henne, hur något i bröstet drogs åt som en äcklig korsett som alltid varit enligt karmanskt mode.

Det var inte oväntat. Det borde inte ha gjort ont längre. Och ändå… gjorde det det. Men det var kanske så det skulle vara nu. Det var l…[Read more]

Hans ord gjorde ont inom henne, men hon visste att de var sanna, Arand skulle aldrig linda in sanningen för att mildra den, det var trots allt en av de saker hon tyckte bäst om hos honom. Så hon lät sig känna smärtan, oron och förtvivlan, men också värmen och det osagda löftet i hans ord, förhoppningen. Hon drog ett djupt andetag och sen satt h…[Read more]

Till viss del kunde hon kanske förstå Nenyas envisa försök att be om ursäkt, att försöka förklara sig, men det irriterade henne likväl. Hon hade gjort som Ayperos bad dem om, hon ignorerade det som hänt, sköt det undan sig för att fokusera på den stora bilden, den framtid som de försökte bygga, men Nenya fortsatte riva upp såret. Ilskan som blix…[Read more]

Helga hade inte lagt märke till vem det var först, men under sin väntan på betjäning så tillät hon sig granska personen några steg bort. Alva. Hon vandrade med blicken sedan till baren framför Alva och anmärkte på det snart tomma glaset och därefter flaskan som hade blivit lämnad inom räckvidd för henne. Helga tog ett djupt andetag, lät det förflu…[Read more]

Ayperos satt kvar i sin tunga tystnad och lät ordväxlingen rinna av honom som regn över sten. Hans blick låg tung över Isra där hon stod och planerade sin resa, hård, vacker och stolt som alltid. Han såg hennes beslutsamhet och kände hur något kallt men tillfredsställt drog genom honom. Hon skulle spela denna roll perfekt.

När Tipums hånfulla or…[Read more]

Arand teg en stund efter hennes ord. Han kände hennes hand mot sin kind, den var grov på sina ställen, märkt av allt hon genomgått, men trots det också varm. Han lutade sig lätt mot den, som för att minnas värmen, som om han skulle försöka bära med sig minnet av hennes beröring. De hade en tyst och ömsesidig förståelse för varandra. Hade t…[Read more]

Alva satt redan vid baren när hon såg dörren öppnas och kände igen Helga nästan innan hon hann in. Hon var svår att missa, den där hållningen som skvallrade om månader till havs och ögon som letade efter något bättre än saltvatten och slitna ansikten. Alva höjde inte ens på ögonbrynen först. Hon bara såg på när Helga hängde av sig ryggsäcken med…[Read more]

Llwyd följde Joijs blick mot skogsbrynet. De där ögonen. Inte drakens, men problem ändå. Hon lät tungan klicka missbelåtet mot gommen och strök handen över runorna på armen.

“Jävla bra idé,” väste hon och reste sig från huk med ett stelt knakande i knäna och ledarna. Hon viftade åt Jezeral.

“Vi rör på oss. Ingen idé att bråka med  någon björn e…[Read more]

Det kändes som att luften blev tyngre när Isra talade om sina planer. Att hon skulle resa, men kanske främst att hon inte ens såg åt Nenya. Det var kanske förväntat – men det gjorde trots det ont. Även om det var ett bevis på hur djupt Nenya sårat henne. Hon visste att de skulle skiljas åt snart. Kanske längre än de velat. Kanske för alltid, beroe…[Read more]

“Svårt. Att. Få. Ord. Rätt. När. Delar. Av. Mun. Saknas.” Eir skrattade till ett märkligt, luftigt skratt. Det gick att se att hen log, men det var svårare att upptäcka än som människa. “Troligtvis. Ägg. Aldrig. Impregnerats.” Eir ryckte lite på axlarna och såg ner mot Joij när hon kom närmare kroppen och lutade sig mot armen. Eir lade en av si…[Read more]

Fastän Eir hade känt sig trygg med att visa sig för Joij så var det oundvikligt att hen också varit nervös. Hur förstående någon än var så kunde de inte klandras för att ha en negativ reaktion till det man såg när man såg på Eir i sitt rätta tillstånd. Så när Joij plötsligt började ge Eir sina komplimanger så kunde hen inte hindra en tår från att…[Read more]

Eir ville belöna Joij för att hon uthärdat allt så länge som hon gjort och ville fortsätta göra det, detta genom att ta henne härifrån och bestiga henne, men samtidigt så ville Eir respektera faktumet att Joij faktiskt ansträngde sig, gjorde en uppoffring av genuint intresse. Det kändes respektlöst att bråka med henne om detta när hon visade såd…[Read more]

Eir log åt henne. “Du gör som du vill, kära Joij. Det gläder mig att du vill se mer av mitt rum och om du vill skifta för att göra det så har jag verkligen ingenting emot det,” Eir gav henne en kyss på kinden. “Men jag vill inte att du mår dåligt. Blir det för jobbigt vill jag att du går ut ur rummet, hallen är sval.” Hen log och mötte Joijs…[Read more]