Jezeral betraktade platsen där vätten hukade, inte med misstro men med den sorts vaksamhet som föds ur erfarenhet snarare än oro, en vaksamhet som vet att det som ter sig enkelt nästan aldrig är det. Inte för att en drakjakt någonsin var enkel. När han lät blicken svepa över cirkeln i marken, över fjällfragmenten och den avbrutna markens stru…[Read more]

Hon lyssnade, som om hans röst kom från en plats där hon själv aldrig hört hemma. Det låg något märkligt trösterikt i hans berättande, ett slags lågmäld stillhet som hon inte kunde avgöra om den var medveten eller bara en följd av att han vuxit upp på en plats som denna. I berättelsen om tant Sella låg mer än kålrötter och vidskepelse, det fö…[Read more]

Ithia lyssnade tyst, som om hon vägde varje ord noggrant, funderade kring vad som var sanning och vad som var skrock. När han talade om blinda präster, skuggor i skogen och förbannade ruiner, låg hennes leende kvar, men ögonen förändrades. Det fanns en glimt där, något djupare, något som kanske hade en liten äventyrlig förhoppning om att något in…[Read more]

Ithia höjde glaset med en rörelse som påminde mer om någon som var trött i armarna efter en tung dag, snarare än en hjärtlig skål – men den var välmenande. Vinet var ljummet, vattnigt och hade den där syrliga tonen som får en att misstänka att någon blandat i bär för att dölja bristen på druvor. Men hon var på landsbygden, och den som törstar i…[Read more]

Ithia hade inte riktigt förväntat sig att någon skulle prata med henne, men den unge mannen hon hastigt haft ögonkontakt med verkade notera henne. Och vara vänlig nog att prata med henne, utan att slänga glåpord omkring sig. Lite uppskattande nickade hon, och kanske såg hon inte så farlig ut då hon hade ett litet leende på läpparna – trots henne…[Read more]

De hade kallat det “ett enkelt uppdrag”, något som någon med hennes meriter borde klara utan problem. En ironisk omskrivning, så klart, för att skicka iväg en oönskad paladin som henne så långt ut i periferin att hon inte längre behövde påminna någon om sitt existensberättigande. Speciellt inte ordenmästaren, som gjorde allt vad han kunde för att…[Read more]

Ayperos hade, som den han var, en förmåga att glömma det kroppsliga. Värdsliga ting som hunger, törst och tvagning föll ofta undan i skuggan av syner, maktspel och minnen av eld. Hans väsen drevs av sådant som låg bortom köttets bekymmer, och det hände att han i sin iver att nå nästa steg, nästa fäste i planen, förbise vad själva separationen kun…[Read more]

Maevan rörde sig med tyst försiktighet. Han såg hur hon drog händerna genom håret, hur hon tvättade bort tårarna som lämnat spår längs kinderna. När hon satte sig ned på stolen intill vattenkaret, rak i ryggen som en domare inför ett vittne, förstod han att hans plats nu var vid hennes sida. Inte som jämställd, inte som man – men som soldat, skydd…[Read more]

Jezeral betraktade spåren utan att böja sig, inte för att han fann det ovärdigt utan för att han inte var spejare och aldrig gjort anspråk på att vara det. Han hade arbetat med tillräckligt många sådana för att veta att deras ögon såg annat än hans gjorde, men det gjorde inte deras blick mer värdefull, bara mer praktisk, för det som låg i marke…[Read more]

Asgeir hade tegat medan Eirik och Villi växlade ord, som om han med flit lät deras röster svepa över lägerplatsen och in i nattens köld, men tystnaden var inte tom. Den låg kring honom som en fast sten i strömmen – vattnet rann, virvlade och brusade, men stenen själv låg kvar, stilla, opåverkad till synes, men genomdränkt av allt som sagts. Det va…[Read more]

Asgeir hörde hennes namn på sina läppar, det enda ord hon hunnit säga innan hon tystnade, och det låg kvar mellan dem som en bågsträng som spänts till sitt yttersta men ännu inte släppt. Elden knäppte till, och det lät nästan som ett hjärtslag i sin rytm, ett eko av det som slog så hårt och oförsvarat i hans eget bröst. Han såg på henne, såg hur…[Read more]

Nattens timmar segade sig fram, trögflytande som kåda i vinterkyla. Kanske var det allas förväntan, oro och hemliga förhoppningar som fördärvade tidsuppfattningen. Kanske hade själva ödet fällt sin blick på dem, och därigenom fått tiden att darra.

Det första som återvände till Arands medvetande var ljudet. Inte sorlet från lägret, inte eld…[Read more]

Helga hade inte lagt märke till vem det var först, men under sin väntan på betjäning så tillät hon sig granska personen några steg bort. Alva. Hon vandrade med blicken sedan till baren framför Alva och anmärkte på det snart tomma glaset och därefter flaskan som hade blivit lämnad inom räckvidd för henne. Helga tog ett djupt andetag, lät det förflu…[Read more]

Ayperos satt kvar i sin tunga tystnad och lät ordväxlingen rinna av honom som regn över sten. Hans blick låg tung över Isra där hon stod och planerade sin resa, hård, vacker och stolt som alltid. Han såg hennes beslutsamhet och kände hur något kallt men tillfredsställt drog genom honom. Hon skulle spela denna roll perfekt.

När Tipums hånfulla or…[Read more]

Arand teg en stund efter hennes ord. Han kände hennes hand mot sin kind, den var grov på sina ställen, märkt av allt hon genomgått, men trots det också varm. Han lutade sig lätt mot den, som för att minnas värmen, som om han skulle försöka bära med sig minnet av hennes beröring. De hade en tyst och ömsesidig förståelse för varandra. Hade t…[Read more]

“Svårt. Att. Få. Ord. Rätt. När. Delar. Av. Mun. Saknas.” Eir skrattade till ett märkligt, luftigt skratt. Det gick att se att hen log, men det var svårare att upptäcka än som människa. “Troligtvis. Ägg. Aldrig. Impregnerats.” Eir ryckte lite på axlarna och såg ner mot Joij när hon kom närmare kroppen och lutade sig mot armen. Eir lade en av si…[Read more]

Fastän Eir hade känt sig trygg med att visa sig för Joij så var det oundvikligt att hen också varit nervös. Hur förstående någon än var så kunde de inte klandras för att ha en negativ reaktion till det man såg när man såg på Eir i sitt rätta tillstånd. Så när Joij plötsligt började ge Eir sina komplimanger så kunde hen inte hindra en tår från att…[Read more]

Eir ville belöna Joij för att hon uthärdat allt så länge som hon gjort och ville fortsätta göra det, detta genom att ta henne härifrån och bestiga henne, men samtidigt så ville Eir respektera faktumet att Joij faktiskt ansträngde sig, gjorde en uppoffring av genuint intresse. Det kändes respektlöst att bråka med henne om detta när hon visade såd…[Read more]

Eir log åt henne. “Du gör som du vill, kära Joij. Det gläder mig att du vill se mer av mitt rum och om du vill skifta för att göra det så har jag verkligen ingenting emot det,” Eir gav henne en kyss på kinden. “Men jag vill inte att du mår dåligt. Blir det för jobbigt vill jag att du går ut ur rummet, hallen är sval.” Hen log och mötte Joijs…[Read more]

Eir nickade. “Blir min hud skadad, eller om jag blir skadad under huden, så behöver jag laga den eller laga mig själv. Det tar mycket energi och tid att ta på sig en ny hud, så då sover jag där inne. Utanför det här rummet skulle jag frysa väldigt mycket utan min hud, Talanrien är för kallt egentligen för mig, åtminstone Hannadon. Men jag tycke…[Read more]