Kanske var det viset på vilket han såg på henne med stolthet och glöd i blicken, eller så var det hans ord om hur hon hade rätt, om hur de inte skulle misslyckas. Du och jag. Oavsett vilket så gjorde det henne starkare, mer säker i sin roll och i sina planer, och det gjorde henne… Varm? Hon var inte helt säker på att det var rätt känsla, men…[Read more]

Det var enkelt att göra som han bad henne om, trots allt hade de övat mycket, och sen var energierna där i staden… Starka. Påtagliga. Det var knappt att hon behövde sträcka sig efter dem, de kom mot henne som en våg och allt hon behövde göra var att öppna dörren en aning för att kunna ta del av det som Ayperos talat om. En kraftkälla, i…[Read more]

För givetvis skulle hon med. Det var inte bara för att hon själv oroade sig över Nenya och vad som hänt henne, eller för den ilska hon kände över att den där förbannade häxan tagit vad som borde ha varit en lycklig stund ifrån dem alla tre… Det var också för att hon behövde tänka på sig själv, på barnet som växte inom henne. Skild från Ayperos så…[Read more]

Bodils ord om hur hennes handlingar drivit flera i famnen på Turin skavde en aning, för hon visste ju att det var sant, men likväl hade hon inte kunnat hindra sig själv. Det var inte lönt att skylla på någon annan, för även om hon stått under annat inflytande än sitt eget under större delen av färden till Ranheim så var det ingen som tvingat henne…[Read more]

Roat skakade Ninurith på huvudet. Inte en omöjlighet i för sig. För att sedan sätta sig ner på en liten stubbe som var formad som en vacker bänk där i närheten. Över frågan lät hon blicken vandra över alverna som passerade de.

“Nå, ingen utav kvinnorna och barnen i alla fall.” sa hon med ett roat flin för att sedan klia sig lite på sin haka me…[Read more]

Att befinna sig i hjärtat av fiendens land hade till en början varit en ständig källa till oro, men i takt med att veckorna gått så hade hon blivit mer och mer van vid det, liksom charaden de spelade för sin omgivning, och när brevet från Izotar slutligen kom hade hon nästan blivit van situationen. Kanske hade hon Ayperos träning att tacka för…[Read more]

Maeve lyssnade under tystnad på både Bodil och Arand, kanske med ett sinne kluvet av olika känslor och minnen. Den andra kvinnans ord var förstås sådana hon borde hörsamma, men Arands ord gjorde det svårt att hålla huvudet kallt. Så hon sade inget alls på en lång stund, innan hon med en liten suck sköt minnesbilderna ifrån sig och lät axlarna s…[Read more]

Också Maeve blev något förvånad över att Bodil inte ifrågasatte deras möte, men efter att ha spenderat gårdagen och morgonen med den andra kvinnan så kom munterheten inte som någon överraskning. Förmodligen fanns det gott om gengångare, hon hade sett tillräckligt när hon rest samman med Arand i Karm för att tro på sådana varelser, särskil…[Read more]

Isra kunde inte annat än att nicka medhållande när Ayperos gav sin order, trots allt hade detta satt käppar i hjulet för alla deras planer, och innan det var avklarat så stod allt annat stilla. Ayperos skulle förstås aldrig erkänna det, men Nenya var en svag punkt, en bricka att nyttja i spelet mot honom och att ingen annan än Athanishka förstått…[Read more]

Känslorna som Athaniskha förde över till henne var överväldigande – även om de var i bakgrunden av hennes tankar och egna känslor. Att känna att någon ens kände så för henne… Det var nästan för mycket och en ovan tanke. Det fick henne att rodna djupt och hon hann inte ens kommentera det intima momentet innan hon föstes över vattenpölar, sk…[Read more]

Ninurith såg lite osäker ut – som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga. Trots allt var det svårt att riktigt ens lägga tankarna på något sådant mörkt. Helst skulle hon bara fokusera på annat, gladare och enklare ämnen. Lite bestämt skakade hon på huvudet åt det hela.

“Sluta upp med att bara tala så seriöst och mörkt!” bad Ninurith och…[Read more]

“Inga stridigheter… än” påpekade Toku för att nervöst dra i tygerna på klänningen som kändes för fin mot hennes hud. Det var sådant hon hade längtat efter länge på gatorna. Men utan Okajis närvaro kändes det inte riktigt som någonting längre. Trött drog hon efter andan. För att försöka sig på ett leende mot kvinnan vid sin sida.

“Okaji? Hon v…[Read more]

Redan innan Agaroth hade gjort sitt trick hade Tath’nel onda aningar om vad hon hade i gärningen. Fast han hann varken kommentera eller klaga. Främst klaga. För det var inte första gången som han tog skepnaden av något sådant litet – och vägen tillbaka till sin egna kropp igen skulle vara smärtsamt. Fast förstås var det väl en av de få sättet d…[Read more]

Över Aliennas reaktion insåg Tath’nel att han låtit sin ensamhet och smärta tagit det bästa av honom. När gallret exploderade i alla dess bitar och han försökte att täcka sig själv bäst han kunde – även om det kom några flisor i armarna. Han reste sig upp och strök försiktigt en hand över Aliennas kind. Så nära kunde hon säkert se att det fanns f…[Read more]

Tystnaden var något Nenya inte riktigt hade haft problem med innan. Ibland kunde det vara skönt – trots allt var det sällan helt tyst för henne, hjärtan som slog… och alla andra ljud som hördes så högt för henne. Som steg, viskningar… Men tystnaden dem emellan och Athaniskas blick som så rastlöst vandrande över himlen och mannen… Det var någ…[Read more]

Inte ens hade han hunnit öppnat munnen innan namnet yttrades – från flera håll. Lite desorienterat öppnade han sina ögon för att vända huvudet mot Agaroth. Snart nog märkte han även Aliennas vackra närvaro… och någon ynglings. Ögon smalnade något av en avundsjuka när han såg hur de höll hand. Förstås var han van med hennes varma sätt mot an…[Read more]

Åt hennes förslag att gå igenom talet igen gjorde hon en liten grimas – som ett otåligt barn som var tvungen att göra något som de inte ville.
“Måste vi…?” klagade Ninurith för att sedan milt lägga en hand på hennes kind när hon fortsatte att prata om sin egna nervositet.

Tankar som själv hade rört sig i hennes egna huvud. Vad kunde egentl…[Read more]

En ovanlig rodnad spred sig på hans mörkare hy. Goda vänner, eller minnen, var saker som han hade haft sparsamt om de senaste årtusendet Trots allt var han enbart en av många av hennes lärlingar och det kändes märkligt att hans lektioner var bland hennes fasta minnen. Samtidigt som en ära.

“Så många gånger du tvingade lära mig något?” reta…[Read more]

Svaret från den nästintill främlingen förvirrade henne – kunde det faktiskt vara så? Att hon hade någon inom dessa murar som hade kunnat hjälpa henne? Det var åtminstone en uppfriskande tanke och hon höll ner huvudet artigt som tack.

“Jag vet faktiskt inte…. riktigt vart jag ska börja. Men Okajis framfart i staden oroar mig.” påpekade…[Read more]

”En riktigt dålig spion om så vore fallet”, svarade hon Bodil med en liten frustning och en avfärdande gest med handen. Trots det så fanns det fortfarande ett litet leende på hennes läppar, hon såg ju det ursäktande leendet i Arands ögon och hans oro, även om ingen annan skulle göra det.

”Monsterjägaren här är en gammal vän, men jag hade inte fö…[Read more]