Bain hade inte kunnat tro att en drottning höll sig vid något så primitivt som ett vattenfall, men han sade enkelt att det lät fantastiskt och följde med utan minsta protest. Hela tiden såg han sig om, lade alla vägar, gator och hörn på minnet. Varje vrå ville han känna till om möjligt. Öronen var spetsade för att uppfatta vad som talades om hä…[Read more]

“HELVETE!” Röt hon och med ett enormt brak brast träbordet på mitten när hennes nävar slog ner mot det. Papper, bläck och en blandning av föremål föll till marken och hennes tjänare rusade för att börja samla ihop allting när de bearbetat den starka reaktionen. Mannen som rusat in för att rapportera till henne stod med blicken sänkt till marken oc…[Read more]

Alltid lika obehagligt att höra den äldre alvens röst i sitt sinne – även om det inte var första gången. Men man kände sig alltid så blottad och hade en tendens att riva upp sår som precis hade läkt. En kort nick mot honom som tack, för att se ner på den ljusa huden som nu syntes. Det kändes så bekant men också fel. Han svarade bara lite lätt humm…[Read more]

Arand var också ärligt förvånad, men en färd ut i det öppna skulle ge dem lite möjlighet att samtala och fundera på vad nästa steg i denna galenskap var. Han verkade inte speciellt bekymrad över de odöda, även om han nog tog allt vad gällde monster allvarligt.
‘Något roligare…’ fnös Arand lite sarkastiskt road över Maeves inställning til…[Read more]

Stugan låg invid kanten av en skogsäng, liten och med ett tak av halm som sviktade hotande i ena änden. Flera andra husgrunder vittnade om att det en gång varit en större gård, men dessa var nu övervuxna och bland dem gick höns och kluckade. I lövträden närmast stugan hängde färgglada band och gulnande ben av mindre djur, något som inte var ovan…[Read more]

Almithara hade aldrig ångrat sina val genom livet. Ånger höll bara ett hjärta och sinne tillbaka. Fanns inget syfte att ångra något i sina dagar. Ändå satt hon där på huk vid en skorsten och kände den stickande känslan i sitt inre. Ångrade att hon för ett tag sedan förkastat sitt hjärta, självmant slitit ut det sista som fanns. Hon satt och såg…[Read more]

Gera var nog den enda kvinnan förutom Ranghildrs make som kunde ta Ranghildrs utbristande så lättsamt. Hon log bara, klappade drottningen lätt på kinden innan hon släppte taget och ställde sig sedan ett steg ifrån henne så de båda kunde se på riddaren i sin skinande rustning.
‘Se, han knäböjer till och med. Vi har med en ovanligt belevad och…[Read more]

‘Ja, hurra!’ skrattade brinken entusiastiskt och skålade med de två nyblivna resekumpanerna.
‘Skål för vår resa!’ sa han och tömde stopet för att slå ned det i bordet.
‘Och Iselem, bland ökenalver säger du? Vad är det för något, jag har inte hört om ökenalver förr?’ frågade brinken nyfiket, och såg entusiastiskt från Lia till Tussie.

Ayperos nickade över hennes beslutsamma ord, kanske lite mer beslutsam efter deras delade vision de delade. De var riktiga allierade, och skulle göra vad som krävdes för att se deras version av verkligheten bli sann.
‘Bra, vi har ännu några dagar att öva på ditt försvar innan Iserion närmar sig.’ sa han och mötte hennes blick, kramade hennes hän…[Read more]

Efter en lång blick på den sönderrivna figuren vände hon istället uppmärksamheten till kvinnan och såg fascinerat på demonstrationen av magi. Men fascinationen byttes snart ut mot förvirring och hon la huvudet på sned.
“Sharah,” upprepade hon lågt och smackade med tungan åt det okända namnet. Hon studerade kvinnan och gjorde ett missbelåtet ljud…[Read more]

Felaërn stannade upp vid de fula ord som talades. Inte så fula i innebörde, bara det att Feläern med sitt sjungande språk tyckte människornas tunga här var väldigt grov och barbarisk.
‘Bara en dåre avslöjar sin närvaro med glåpord.’ fnös han på alvernas språk för sig själv, säkert obegripligt för dessa idioter, utan att vänta på fler ord rörde h…[Read more]

Ett svagt leende drog på Abbes ena mungipa när han såg de två syskonen återförenade, kunde inte låta bli att tänka på sin egen syster som var kvar hemmavid. Att inte veta den andres öde, fruktandes det värsta—ja, det fanns nog ingen värre känsla. Kärleken till ett syskon var starkare än något annat band han haft förut och han kunde se samma i I…[Read more]

Handen mot hennes axel var det enda svaret hon behövde, väl van vid det tysta viset att kommunicera. Det var dock motvilligt som Nuwa i en graciös rörelse förde ner det tunna svärdet i sin skida. Hennes vaksamma mörka ögon flackade till Yian för en kort stund, betraktade denna märkliga kvinna som höll humöret uppe och aktivt samtalade med främman…[Read more]

Pojken blinkade till vid frågan och såg sedan över deras ansikten, som om hans döda blick nu vaknat en smula och sökte efter någonting under ytan hos dem båda. Han skannade av dem innan ett leende som inte tillhörde denna pojke bredde ut sig över läpparna. Ett leende från en svunnen tid—förnöjt, vackert och illbådande på samma gång.

“Ni vet r…[Read more]

Athanishka fnissade till, ett ljud som endast Nenya tycktes kunna bringa ur henne, och drog efter andan under beröringen. De lena, odödliga fingertopparna som smekte hennes läppar och hud.

“De är här. För dig,” svarade hon nästan viskande och lät händerna greppa hennes kropp med ett hårt begär. Det låg anspråk i hennes bleka blick. “Snart nog k…[Read more]

Milt såg hon på Athanishka, att hon började få lite färg på kinderna – och speciellt att hon lade lite mer tanke än att enbart röra sig i smutsiga pölar… Det var något som Nenya såg och uppskattade på henne och hennes smilgropar.  Komplimangen värmde förstås och drog lätt efter andan över hennes kyssar och strök sin tumme lite retsamt över Athas…[Read more]

Kaiyo tog tacksamt emot glaset från Hilda, speglade hennes skål gest och svepte det. Det var inget dåligt brännvin, även om det inte var hans föredragna dryck var det bättre än det mesta han druckit den senaste tiden. Han följde Hildas exempel och smuttade på det nästkommande glaset medan han uppmärksamt lyssnade på vad hon sa.
“Låter s…[Read more]

Väktaren var fascinerande, så uttrycksfull och utstrålande en sådan väldig kraft. Samira placerade en hand mot sitt bröst skyddande av ren reflex när kvinnan nämnde kraften inom henne. Hennes första tanke gick till livskraften, till hjärtat som bultade och hennes anda, men så snart hon fortsatte lyssna så började hon förstå att det såklart inte v…[Read more]

Ett leende sprack upp på hennes läppar då gåvorna mottogs. En kall brist gick genom skogen och hon kunde känna ödets trådar skälva till då de vävdes samman. Först tycktes hon därför inte registrera frågan som följde, utan såg sig tyst omkring lägerplatsen. När blicken återigen stannade vid människokvinnan så la hon huvudet på sned i en oförstående…[Read more]

Ambrosina valde att inte kommentera klumpigheterna, då det inte var hennes mest stolta minnen de gånger hon fallit under sina klättringar och försökt dölja brutna ben och andra skador med åren. Hon hade upplevt sig själv duktig på att dölja även sina värsta skador som barn med smink eller genom att gå genom smärtan, men baserat på vad hennes mor…[Read more]